Vårt eviga mantra är att allt kan lagas på stekhäll och att det mesta dessutom blir godare. Men är det en sanning som gäller även pizza? Svaret är nja – det beror på hur du definierar pizza.

Bröd med fyllning har funnits sedan urminnes tider i många matkulturer. Men den tunna varianten toppad med ost sägs härstamma från 1880-talets Neapel i Italien. Enligt legenden ska bagaren Raffaele Esposito ha skapat Margheritan som en hyllning till drottningen med samma namn. Färgerna vitt (ost), rött (tomat) och grönt (basilika) skulle motsvara den italienska flaggan. Historien är dock bara en myt.

Att en tunn, nygräddad pizza är bland det godaste som är däremot en objektiv sanning. Så att grädda den på hällen är givetvis varje stekares dröm. Och även jag har hängett mig åt experiment i denna matlagningens motsvarighet till alkemi.

I teorin borde det fungera. En gedigen stekhäll borde kunnas hettas upp på samma sätt som en pizzasten eller ett bakstål. Och med ett lock har hällen därmed förvandlats till en pizzaugn.

Men i praktiken fungerar det tyvärr inte. Visst kan du få undersidan av degen gräddad och osten att smälta till något som liknar en varm smörgås. Men något napolitanskt kulturarv enligt Unesco kommer det aldrig att bli. Inte ens något som liknar frasigheten hos din lokala kvarterspizza.

Förklaringen är att nästan all ugnsvärme kommer att försvinna så fort du lyfter på locket, och att de tunna lock i stål vi normalt använder lagrar minimalt med värme i sig själva. Undersidan av pizzan kommer att bli bränd långt innan ovansidan nått önskvärd färg och textur.

Så vad är slutsatsen? Måste vi ge upp pizzadrömmen på stekhäll?

Nej! Svaret stavas calzone och du hittar receptet här.